Nattliga besök på akuten och 2 åring med gips
Igår var min älskade dotter med om en liten olycka.
Vi var som sagt ute hela förmiddagen igår och nu är det så att liten kärlek har kommit underfund med att man kan hoppa. Så nu hoppas det jämt och nästintill överallt.
Självklart måste man då testa att hoppa från kanten på sandlådan ner på gräsmattan.
Trist att allting bara gick åt skogen för henne då.
Jag såg aldrig vad som hände men jag hörde när hon landade att det gjorde ont. ONT med stora feta bokstäver.
Andreas tog in henne direkt och spolade av foten i kallvatten.
Vi trodde länge att det var en ordentlig stukning hon hade åkt på. Svullnaden gick ner under dagen men senare på kvällen så hade det svullnat upp igen.
Efter rådfrågnin av farmor beslutade vi för att åka in till närakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus med henne.
Först fick vi vänta på själva närakuten tills vi fick träffa en läkare. Han kollade först och främst om hon kunde stödja och gå på foten.
Hon ville varken eller så han skrev en remiss först till röntgen och sen en remiss till kirurgen.
Kände mig som världens hemskaste mamma när vi väl kom upp på röntgen. Vi var tvugna att hålla fast foten och benet på henne för att dom skulle kunna ta bra bilder på benet.
Man kan ju bara tänka sig smärtan hon måste ha kännt när man fick hålla i henne under tiden.
Tre bilder blev det, tack och lov så var alla bilderna bra så vi slapp göra om det.
Sen fick vi gå ner till akuten igen. Där blev det en väntan på runt 2 timmar innan vi fick träffa kirurgen.
När hon kom och hämtade oss ute i väntrummet så trode jag att vi skulle få komma till ett undersökningsrum så det blev lite av en chock när hon istället visade in oss i gipsrummet.
Det var visserligen väntat ändå, men man ville inte riktigt tro på det.
Så nu har Natalie fått en gipsskena på underbenet som ska sitta i två veckor innan vi kan ta av det.
Hemma var vi igen vid halv två på natten. 4-5 timmar på akuten en söndagskväll är inget man väljer frivilligt. Men ibland har man inte mycket till val.
Kramar
Vi var som sagt ute hela förmiddagen igår och nu är det så att liten kärlek har kommit underfund med att man kan hoppa. Så nu hoppas det jämt och nästintill överallt.
Självklart måste man då testa att hoppa från kanten på sandlådan ner på gräsmattan.
Trist att allting bara gick åt skogen för henne då.
Jag såg aldrig vad som hände men jag hörde när hon landade att det gjorde ont. ONT med stora feta bokstäver.
Andreas tog in henne direkt och spolade av foten i kallvatten.
Vi trodde länge att det var en ordentlig stukning hon hade åkt på. Svullnaden gick ner under dagen men senare på kvällen så hade det svullnat upp igen.
Efter rådfrågnin av farmor beslutade vi för att åka in till närakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus med henne.
Först fick vi vänta på själva närakuten tills vi fick träffa en läkare. Han kollade först och främst om hon kunde stödja och gå på foten.
Hon ville varken eller så han skrev en remiss först till röntgen och sen en remiss till kirurgen.
Kände mig som världens hemskaste mamma när vi väl kom upp på röntgen. Vi var tvugna att hålla fast foten och benet på henne för att dom skulle kunna ta bra bilder på benet.
Man kan ju bara tänka sig smärtan hon måste ha kännt när man fick hålla i henne under tiden.
Tre bilder blev det, tack och lov så var alla bilderna bra så vi slapp göra om det.
Sen fick vi gå ner till akuten igen. Där blev det en väntan på runt 2 timmar innan vi fick träffa kirurgen.
När hon kom och hämtade oss ute i väntrummet så trode jag att vi skulle få komma till ett undersökningsrum så det blev lite av en chock när hon istället visade in oss i gipsrummet.
Det var visserligen väntat ändå, men man ville inte riktigt tro på det.
Så nu har Natalie fått en gipsskena på underbenet som ska sitta i två veckor innan vi kan ta av det.
Hemma var vi igen vid halv två på natten. 4-5 timmar på akuten en söndagskväll är inget man väljer frivilligt. Men ibland har man inte mycket till val.
Kramar
Kommentarer
Trackback
